För några veckor sen var min pappa och farbror och hälsade på hos oss. En dag tog de med barnen på tåget till Kungsbacka och vi bestämde att D och jag skulle möta upp dem där lite senare. Sagt och gjort, D och jag tog bilen in efter ett tag och promenerade in mot torget för vi hade sett från bilfönstret att det var dit de fyra styrde kosan. När vi gick där på trottoaren såg vi att de gick rakt emot oss. Jag sa då till D att vi väl bara kunde gå förbi dem utan att låtsas om dem och jag fick då svaret ”Älskling, alla är inte som du och inte ser någonting, de går ju rakt emot oss, de kommer ju se oss”. Vi kom närmre, rakt emot dem och de såg oss inte. Även fast de i princip tittade rakt mot oss. ”Va inte så säker på den saken, vi är ju faktiskt släkt” sa jag och japp, sannerligen. När de bara var någon meter framför oss och vilken vanlig dödlig som helst hade sett oss så hör vi pappa säga ”vi svänger över här” och så svängde de över vägen, mitt framför näsan på oss! Som sagt, tydliga släkdrag med mitt drömmande där! Vi följde efter dem och kunde inte låta bli att ändå förundras över vad som just skett. Vi gick bakom dem ett tag och skrattade lite, sen gick vi bredvid Ian och min farbror och han tittar på oss. Utan att reagera! Jo, sen helt plötsligt klickade det till när Ian säger ”mamma, pappa!!!”. Ja jisses! Nu behöver man verkligen inte undra vart mitt drömmande kommer ifrån, helt klart en tydlig Ahlström-gen! Efter detta så gick vi och avnjöt en underbar lunch på ett nytt favoritställe i Kungsbacka – Pascha Lounge (www.paschalounge.se). Har aldrig tidigare ätit en sån god Ceasarsallad som där, har ätit den två gånger och den håller verkligen måttet! Pappa och farbror tog varsin räksallad och de var supernöjda de med. Aningens dyrt men verkligen prisvärt. Och fräscht och barnvänligt ställe. Rekommenderas varmt!

På tal om detta besök från pappa och farbror Bengt så måste jag ju dela med mig av följande söta. När jag för barnen berättade att morfar skulle komma och ha med sig sin lillebror Bengt, så ropade Ian direkt att han ville leka med Bengt. I hans värld är väl alla i hans ålder, bara man är en lillebror. Jag förklarade då för honom att Bengt är stor, nästan lika stor som morfar, varpå jag får följande svar ”jaha, då har han ätit mycket mat då?”. Ni kan ju förstå barnens, framför allt Ians, förvåning när Bengt kom, en man på nära 2 meter. Ingen direkt lillebror. Men det tog väl bara nån minut så hade Bengt klättrat högt upp på barnens 10-i-topp-lista :-). Bara härom dagen sa Ian, rent spontant appropå ingenting, att han saknade Bengt.

Nä, mer än så hade jag inte att bjuda på. Har planterat lite fina blommor vid entrén och de står fortfarande kvar, trors rådjuren som är i farten! Glad för det är jag. Bilder kommer väl upp vilket år som helst. Och idag har vi påskpysslat, några vänner och deras barn. Det blev så där mysigt som jag hade hoppats på och finfina alster blev det från barnen. Och jag är grymt glad att jag, innan påskpysslet drog igång, åkte iväg och köpte en vaxduk. Viken fantastisk uppfinning! Eller kan man kalla det uppfinning. Men ja… Fantastisk i alla fall!

Så lite mer än så blev det ju.

Kram

… nu när skrivarandan ändå sitter i!

Barnen säger ju många roliga saker. Och ibland även väldigt fina. Som det här som Naimi sa förra året. Nu delar jag med mig av finIan sa i lördags:

”Mamma vad du är vacker, du ser ut som en blomma”

aaahhhh älskar!

Sen säger barnen även väldigt mycket bra saker som får en att framstå som självaste Einstein! Naimi och jag var i en affär för några veckor sen och då undrade hon varför det inte plingade om henne men om mig när vi lämnade affären. Jag förklarde då att det var för att sensorn satt för högt upp för henne men inte för mig. Då fick jag svaret ”åh mamma vad din hjärna är bra”!

Ja min dotter, det är den. Jag är VÄLDIGT smart! Skönt att det inte behövs mer än så. Ibland i alla fall. Man kan ju lätt dumförklaras också, när man tex inte fattar att man ska plinga på xylofonen SAMTIDIGT som hon klinkar på pianot. Absolut förbjudet att sväva iväg i nåt slags solonummer, då har man inte banne mig ingen smart hjärna att visa upp!

Skrev förresten först ”pep” istf ”plingade” men insåg då att det kanske kunde missuppfattas med att jag tar med min dotter på snatterirundor i affärerna… Och nåt sånt hade jag inte kunnat förklara, varken för henne eller för er!

Kram

I fredags träffade jag några goa tjejer som jag lärde känna via nätet för då, i fredgas, exakt 5 år sedan. Jag tackar min lyckliga stjärna (har redan gjort det många gånger och kommer aldrig sluta) att jag just den dagen snurrade in i en tråd på familjeliv som bestod av andra blivande majmammor (blev några junimammaor också ). Jag är så där löjligt glad över att jag lärt känna just dessa människor, att de är en del i mitt liv. En salig blandning men ändå med så mycket gemensamt.  Nu träffas vi inte särskilt ofta, men det händer och det hände i fredags som sagt. Kvällen blandades med mycket allvar och många glada skratt. Och många bra tips fick jag med mig hem också.

Ett av dessa testade jag redan på lördagen på barnen. Naimi äter ju inte äggula och då fick jag det braiga tipset att säga att det är äggula man blir stark av, så det sa jag till barnen på morgonen. Ian som redan äter sin äggula kunde bara konstatera detta faktum med att spänna musklerna med orden ”känn mina muksler” och så vill han att man klämmer honom i armvecken. Nåväl, han som inte behövde detta tips gick alltså på det direkt. Naimi däremot köpte det inte alls. ”nähä, det där tror jag inte på alls” sa hon bara. Fast jag fortsatte med att försöka övertala henne att det visst var sant! Det slutade med att jag som vanligt fick äta upp hennes äggula. Ja ja. Ibland går det och ibland går det inte. Sen i söndags satt vi och såg på Circ de soleil på TV och när det var några akrobater som lyfte upp varandra sa jag ”åh wow vad starka de är!”. Fick då frågan från Naimi om jag också var så där stark. Nej skrattade jag, och fick det BAM slängt i ansiktet ”men mamma, du äter ju äggulan ju!!!”.

Tänkte inte på det….

PS. skulle för övrigt inte ha någonting alls emot att få se Circ de soleil live nån gång i livet!

Det kan vara så att jag är en utav väldigt få som redan nu längtar till hösten! Nä, ok, först till slutet av augusti då. Och vet ni, allt har en förklaring. Och med ett ord så säger jag bara blommor!

För ett tag sen fick jag förfrågan av en vän som ska gifta sig i augusti, om jag kunde göra hennes brudbukett! Shit, det här är stort! Det blev en sömnlös natt, för jag tackade allra ödmjukast ja med en gång! Ett väldigt nervöst ja med följdkommentaren ”fast förvänta dig inget proffsigt som du får av en florist”. Och tja, så är det väl, men å andra sidan så kanske det bara hade varit just en florist som hade upptäckt om jag gjort ”fel”. Anser ju att blommor är såpass vackra att det är omöjligt att göra några direkta fel. Men, hur som helst så åkte mitt självförtroende berg-och-dalbana utan dess like. Herre gud, vad hade jag precis tackat ja till? Samtidigt som jag såg framför mig precis vad jag skulle kunna åstadkomma! Hur som helst, efter en testbindning med rosor, ranunkler och brudslöja och hjärtan på tråd så fick hag ett MVG direkt från den blivande bruden! Jag blev så förbannat glad! Och självförtroendet steg självklart! Men, jag är självkritisk som bara den så jag kommer nog testbinda X antal buketter innan det är dags för den stora dagen i slutet av augusti. Så nu förstår ni varför jag längtar dit!

Men hösten då? Det har ju för fasiken precis börjat bli ljusare nu! Hur kan man redan nu längta tillbaka till mörkret?! Lätt. Jag ska gå en två veckors floristintroduktion!!! Två veckors heltid! I slutet av septeber och början av oktober. Inga ynka timmar nån kväll nån gång i veckan nu inte! Och det ska bli sååååå kul! Jag verkligen längtar! Fan vad jag kommer älska de här två veckorna! Ni fattar inte! Och vad jag vill med den kursen? Mycket. Vi får se vad den kan öppna för dörrar till nya möjligheter!

Men ok, jag medger, jag längtar till sommaren också. Värme och sol. Sandaler på fötterna och inga bylta-på-race om mornarna! Jodå, det längtar jag verkligen till det med. Dock mindre till att behöva visa upp den här otrimmade kroppen och än mindre till fästingar och mördarsniglar och en gräsmatta där man numer kan räkna de fåtal grässtrån som finns kvar. Lätt har mossa och ogärs vunnit den fajten. Eller fajt och fajt, D och jag pratar nog mest bara om att vi ska bekämpa den. Kanske blir det i år. Kanske inte.  Kanske asfalt?! Vi får väl se…

Kram

Vissa dagar känns mer eller mindre kaotiska, på olika sätt. Idag var en sån där blandad dag. Först skulle vi ut med barnen så att de fick cykla. Det resulterade i tjafs om cyklar, en cykelpump som inte passade och allmänt skrik och bråk. Det fick bli en promenad istället. Det resulterade i skrik om vart vi skulle gå och sen till slut dyngsura barn. Och lite lagom sur mamma. Ingen direkt avslappnad promenad. Vi kom in och då ville Ian ha juice och han fick för sig att han kunde fixa det själv. Det kunde han inte. Ett stort jäkla brak hördes och ett helt hyllplan med diverse saker i kylen rasade rakt ner i golvet. Och Ian blev nog träffad av både mjölk- och smörpaket. Vilket självklart resulterade i ett illtjut. Både D och jag rusade upp från det vi höll på med och jag ser då hur D helt plötsligt halkar på ett lock till en av leklådorna och faller handlöst. Totalt kaos. Då. Nu när jag ser bilderna famför mig så kan jag inte låta bli att småle. Det var liksom lite Fawlty Towers över det hela på nåt sätt. Lite lätt hysteriskt galet… Schack matt liksom….

Ian är verkligen inne i en rolig ålder då det tänks och sägs både det ena och det andra. Härom dagen bokade jag tågbiljetter till lilla pappa och hans lillebror, de kommer om några veckor. Jag berättade för barnen att morfars lillebror Bengt också skulle komma och det mottogs med glädje. Främst från Ian som snabbt sa ”Jag vill leka med Bengt”. Antagligen trodde han att Bengt var i samma ålder som han, eftersom Bengt är en lillebror. Jag förklarade då att Bengt är stor, nästan lika stor som morfar. Underbara svaret från Ian då var ”jaha, har han ätit mycket mat då?”.

Sen så upptäcks det en hel del i den här åldern också. Snoppen har ju varit med ett tag, men igår tog Ian ett steg längre i sin snopputforskning… Han ville vara nakenfis och det fick han vara. Han satt i soffan och efter ett tag hör jag ett ”mamma, vad lång snoppen är!!!”. Ja min skatt, tänkte jag, visst är det lustigt hur snoppar fungerar. Kort därefter hör jag ett ”mamma, det är ett hål här, jag häller vatten i det”. Och ja, mycket riktigt, där satt Ian och försökte fylla sin snopp med vatten från vattenflaskan! Försökte förklara att det ju är där kisset kommer från, men han envisades med att vilja fortsätta hälla eftersom det ju var ett hål. Och i hål ska man tydligen hälla vatten.

Som sagt, underbar ålder! På alla sätt och vis :-).

För ett tag sen köpte jag ett brickbord som jag är väldigt nöjd med. Kände mig även nöjd med vad jag ställt på bordet:

En som inte riktigt verkade känna sig lika nöjd med mitt upplägg var Ian:

Men ok, han har ju sinne för humor i alla fall…

Ian har ju som sagt vattkoppor och det har även hans bästis på dagis lyckats tajma in samtidigt! Detta resulterade i att igår blev en riktig lyxvabdag! Ian och hans E lekte medans jag och Es mamma kunde dricka kaffe och prata om allt mellan himmel och jord, långt ifrån en vabdag med gnäll och väggklättring! Ett samtalsämne som dök upp var hur förvirrade vi numera är, hur man så lätt kan påbörja ett projekt, av någon anledning bli avbruten för att sen påbörja nästa. Till slut går man i cirklar och påbörjar nya projekt och ibland tar man vid något gammalt för att sen åter igen påbörja något nytt. Vi kom även fram till att vi båda har män som allt som oftast kan gå lite efter och undra varför det ligger massa saker framdragna överallt. De förstår inte oss. Kan ju i och för sig vara så att vi själva inte gör det  heller, men vi fortsätter i alla fall. Es mamma berättade att hennes man har ett projekt och det är att fästa fast en sladd i taket. Det projektet har han tydligen haft i flera månader. Så varje gång han nu påpekar alla hennes utsprida oavslutade projekt så pekar hon bara på sladden för att få tyst på honom. Smart!

Nåväl, efter en väldigt mysig vabdag så åkte vi hem, Ian och jag. Han hann säga ”jag saknar E” när vi svängde ut från deras hus, sen slocknade han i bilen. Inte undra på så som de grabbarna for runt och lekte, hade det inte varit för alla deras prickar hade man kunnat ifrågasätta om de verkligen var sjuka. Väl hemma skulle jag tömma min väska, där jag bla. hade ett paket laktosfri mjölk. Inga konstigheter alls. Men, imorse när jag skulle hälla i mjölken i teet så fanns det inget paket i kylen. Hmmm, men jag tömde ju väskan. Och ja, det hade jag ju gjort, fast mjölkpaketet hade inte kommit längre än till golvet bredvid väskan… Sen hade jag väl påbörjat nåt annat projekt… Denna gång utan en man som ifrågasatte min utspriddhet. Typiskt!

Hepp